I am me

... skulle någon märka någon skillnad?

Jag har bara ytliga vänner,
jag har svårt att glädjas åt något som den "normala människan" skulle bli glad utav,
jag mår dåligt innerst inne,
men ingen märker något.

Den enda som vet blir sur på mig när jag pratar om det,
hon tycker att jag inte uppskattar mitt liv
och hon har rätt.

Jag borde vara glad för det liv jag har,
men ändå så har jag svårt för det.

Mitt liv känns meningslöst, och när jag är med andra spelar jag en roll. Jag låtsas vara glad och bekymmersfri, och när jag är ensam vill tårarna ut.