Panik. Ångest. Smärta.
Faaaaaaaaaaan. Livet är så jävla jobbigt just nu. Jag som hade en plan. Jag hade trott att livet äntligen skulle lösa sig så *braaak, ritsch och kraaasch* så rasar hela livet samman igen. Det är så mycket nu. Jag vet inte var jag ska börja. För det första är det så mycket press från olika håll. Föräldrar, jobb, snart praktik, folk man umgås med. Alla vill nått hela tiden. Det är som jag har sagt innan. Alla kräver nått av mig hela tiden, och jag vet inte hur mycket mer jag orkar med.
För några dagar sedan var det som värst. Då bröt jag ihop totalt och grät hela natten. För det första så hade det inte gått lika bra på det nya sommarjobbet som jag hade velat. Sen fick jag veta att killen jag skulle vilja dela mitt liv med inte har samma planer. Så det slutade med att jag i panik och med otrolig smärta inombords letade fram en nyinköpt fickkniv som låg i översta lådan i mitt rum, och satt med den en stund. Försökte hacka mig i benet i försök att lindra smärtan på insidan. Försökte distrahera och glömma genom att orsaka smärta på annat sätt, smärta som är lättare att hantera. Men knivjäveln var för trubbig. Plus att jag egentligen inte vill ha några ärr. Jag vet bara inte hur jag ska hantera alla känslor när det blir så många på en gång. Har försökt att äta ångesttabletter men man blir så trött och seg av dem. Så jag för försöka klara det på egen hand, fundera ut något.
Ingenting känns värt att leva för. Inte just nu. Och jag vet inte om den lilla glädjen som kan uppstå i ett liv som alltid kommer att innehålla jobbigheter och svårigheter verkligen är värt mödan. Jag börjar snart bli trött på att kämpa. Vad för jag ut av det? Ännu mera gråtande? Ännu mera smärta på insidan?
Livet kommer aldrig att vara lätt. Det har jag insett nu. Men samtidigt vill jag inte vara en vekling. Och hoppet är väl det sista som bör antar jag? Jag vet inte längre.. Vet knappt nånting..
Känner mig besviken. Helst av allt skulle jag vilja kunna skippa att jobba och dela min tid med musik och med en person som jag älskar att spendera min tid tillsammans med. Men det är ju bara en drömvärld. Sånt som aldrig kommer att hända. Det verkliga livet ser annorlunda ut.
För några dagar sedan var det som värst. Då bröt jag ihop totalt och grät hela natten. För det första så hade det inte gått lika bra på det nya sommarjobbet som jag hade velat. Sen fick jag veta att killen jag skulle vilja dela mitt liv med inte har samma planer. Så det slutade med att jag i panik och med otrolig smärta inombords letade fram en nyinköpt fickkniv som låg i översta lådan i mitt rum, och satt med den en stund. Försökte hacka mig i benet i försök att lindra smärtan på insidan. Försökte distrahera och glömma genom att orsaka smärta på annat sätt, smärta som är lättare att hantera. Men knivjäveln var för trubbig. Plus att jag egentligen inte vill ha några ärr. Jag vet bara inte hur jag ska hantera alla känslor när det blir så många på en gång. Har försökt att äta ångesttabletter men man blir så trött och seg av dem. Så jag för försöka klara det på egen hand, fundera ut något.
Ingenting känns värt att leva för. Inte just nu. Och jag vet inte om den lilla glädjen som kan uppstå i ett liv som alltid kommer att innehålla jobbigheter och svårigheter verkligen är värt mödan. Jag börjar snart bli trött på att kämpa. Vad för jag ut av det? Ännu mera gråtande? Ännu mera smärta på insidan?
Livet kommer aldrig att vara lätt. Det har jag insett nu. Men samtidigt vill jag inte vara en vekling. Och hoppet är väl det sista som bör antar jag? Jag vet inte längre.. Vet knappt nånting..
Känner mig besviken. Helst av allt skulle jag vilja kunna skippa att jobba och dela min tid med musik och med en person som jag älskar att spendera min tid tillsammans med. Men det är ju bara en drömvärld. Sånt som aldrig kommer att hända. Det verkliga livet ser annorlunda ut.
